Blir man färdig någon gång egentligen?

Först när jag trodde att det var klart.

Det fanns visst plats för fler stygn och fler former, jag inser att jag är farligt nära ett Horror Vacui - anfall, men det skiter jag fullständigt i. Jag får brodera hur många stygn på höjden och bredden jag vill, och jag kan brodera över hela ytan om jag känner för det. Ingen tvekan i kombination med tidspress ligger och flåsar mig i nacken, jag får tveka hur länge jag vill och jag har all tid i världen. Givetvis håller jag fortfarande med om att lite luft och andrum kan vara på sin plats också, men i det här fallet är det för mycket luft i själva motivet. Just nu letar jag efter kontraster som utan att skära sig med varandra gör att motivet blir tydligare. Jag kanske får ångra mig sen när jag är färdig, precis som jag har brukat ångra mig när jag avslutat ett projekt "i förtid". Oftast under tidspress. Just nu känns det bara roligt att få lägga till mer och mer. Det är också en längtan att undersöka, utveckla och prova mig fram. Sådant som man inte gör under tidspress.

Numera ser det ut såhär. Fortsättning följer.

Förutsättningslöst försök till skiss.

Jag har också insett att det är den invanda känslan av tidspress som hindrar mig från att börja formge igen, och den stressen som det tillför klarar varken min kropp eller sinne av längre. Men jag har faktiskt gjort ett tappert försök den här veckan, helt förutsättningslöst. Inte så tokigt kan jag känna, och bäst av allt är jag inte behöver städa efter mig förrän jag är färdig, eftersom ingen annan ska sitta där. Och med tanke på att jag inte har städat än så betyder det att jag inte är klar med mitt förutsättningslösa skissande heller.

Ett annat tappert försök.

Ett nytt slags handlag

Senast avbrutna nålen.

När jag var 15 år hade jag en PRAO i en textilateljé där jag för första gången råkade ut för fenomenet böjda synålar. Jag blev lite förvånad när jag plockade upp den och det var lite ovant att sy med, men det gick. Jag fick det förklarat att det handlade om handlag helt enkelt, och jag har inte tänkt så mycket på det förrän nu. För numera verkar jag själv anammat samma handlag utan någon större ansträngning, då jag i helgen bröt av en nål mitt i ett stygn (den var böjd). Och innan det broderade jag med en annan böjd nål som jag också bröt av. När jag sedan valde ut en ny nål, råkade jag välja ut en som redan blivit böjd av mig. Lite senare skulle jag sy något annat och behövde en annan slags nål, som även den var böjd. Har jag blivit hårdhänt? Har jag så mycket ångest?

Vi får väl se hur länge det varar.

Mitt gröna lapptäcke går framåt trots de avbrutna nålarna, om än långsamt. Jag har ju inte samma energi längre, till exempel så bakar jag inte så ofta längre bara för att jag inte orkar. Maria för 5 år sen hade fnyst åt mig. Trots det försöker jag sitta varje dag trots att det bär emot stundvis, jag skyller på mina negativa hjärnspöken som jag krigar med sedan länge. Men numera kan jag nästan känna mig nöjd och det får väl räknas som ett framsteg.

Ett hörn.

Long time no seam

Med tanke på att förra inlägget fyller fyra år idag så var det kanske på tiden med en uppdatering. Faktum är att jag på grund av psykisk ohälsa inte orkat, varken blogga eller brodera. Men nu ska jag ju vara, som det heter, "frisk", och jag har börjat tycka om att brodera igen.
Har jag inte alltid tyckt om det? Jo, men först tog gesällprovet nästan knäcken på mig och senare blev jag sjukskriven för stress från ett arbete jag inte längre har tack och lov.
Nog om det för den här gången, idag mår jag hyfsat och broderar igen. Dock så är jag i en ny situation som arbetslös, precis som för fyra år sedan och i nuläget letar jag efter en hälsosam vardag där jag försöker att få in mitt skapande i mina dagliga rutiner igen.

Aktuellt projekt.

Just nu broderar jag i alla fall på ett lapptäcke i grönt, lite spontant och planlöst, men symmetriskt som det ofta blir för mig. Jag har satsat på att få användning för sådant jag redan har hemma i form av material, eftersom jag anser att lapptäcken i första hand är återbruk. Sen beror det inte minst på det faktum att jag har ett lager av diverse som jag tenderar att glömma bort.

Min fina flamskvävstol som jag fått av min morfars syster.

Sen har vi faktiskt bytt upp oss lite vad gäller boende, Börje och jag. Så numera bor vi i en tvåa, det vill säga att vi bor i det ena rummet och jag har en ateljé i det andra. Det egna utrymmet har visat sig vara avgörande för återkomsten av min lust att skapa igen, en egen plats att sprida ut sig på helt enkelt. Numera är ateljén i princip klar, det som är kvar är lite städning och småsaker. Och givetvis att jag ska börja arbeta där inne regelbundet. Fortsättning följer förhoppningsvis...

Utan tvekan en egen plats.

För mycket att göra

Skolan började, och äntligen skulle jag få tid för handarbete! Dessvärre har jag haft lite för mycket av dessa måste-bli-klar-i-tidprojekt, och för tillfället är jag mest bara trött.

Ett av dessa projekt är Business Boudoir, projektet där elever från min skola blev inbjudna att av kostymer tillverka kuddfodral. En av utgångfunderingarna handlade om att kostymer och kostymskrädderi tradtionellt är något manligt, men trots det anses sömnad och textil anses alltjämt vara kvinnligt, och vad händer om man blandar dessa uttryck? Jag nappade genast, och började fundera på kostymer. Allt jag såg framför mig var grått, svart, grafiskt och stramt. Inte min grej precis.

Löjtnantshjärtan.

Men så började jag fundera på vad som faktiskt ansågs manligt, för inte så länge sedan. Förr var det ju manligt med färgglatt och grannlåt, och där hittade jag min ingång i temat. Och alla kostymer är väll inte svarta, eller? Hur som helst så hittade jag en grönblå yllekavaj, med ett fantastiskt vackert tyg på Slumpen i Umeå. Dessutom, vid samma tillfälle, hittade jag den fulaste slipsen med en ruta med hästar i en blommig hage. Och hästar, det ansågs ju vara en manlig statussymbol, det var mannens arbetskamrat. Kom en fotograf för att fotografera husets folk, hände det att hästen fick vara med på bilden. Idag förknippar vi oftast hästar med "hästtjejer", det är inte ofta jag får höra talas om "hästkillar" i alla fall. Mycket av det som vi idag anser som kvinnligt, som färg, grannlåt och hästar har ju från början varit manligt, och efter att ha hittat slipsen hade jag min idé nästan klar. Jag klippte ut alla hästhagar från slipsen, och använde som applikationer, och när jag sedan ville brodera mer runtomkring, utgick jag från löjtnantshjärtan, som jag på något sätt tycker ser lite manlig ut. Eftersom den egentligen är rosa (förövrigt ansedd som en manlig färg en gång i tiden), så ville jag ha färger som jag själv tycker om, och tillslut hade jag fått det önskade utseendet på mina löjtnantshjärtan.

Slipsar som jag strimlat.

Duskor in progress.

Jag ville få in mer grannlåt, och då passade det bra med duskor, givetvis gjorda av strimlade slipsar, i både siden och polyester. När jag skulle hitta på en stängningsanordning, återanvände jag knapparna från kavajen. Att jag inte fick med så många detaljbilder beror helt enkelt på tidsbristen.

På ett diskret vis har jag lyckats med att signera mitt verk.

Med färdiga proportioner.

Ett annat projekt som jag egentligen borde startat med för längesen vid det här laget är Individuella projektet, där vi alltså får göra vad vi vill. Jag har valt att lära mig intarsia, skarvsöm och underläggssöm, samt lära mig montera runda kuddar. Skissarbetet har för min del hållit på i två veckor nu, och det börjar bli lite tight om tid för att bli klar med en produkt, så vi får väll se vart det slutar. Idag har jag nog ändå varit med om ett genombrott i skissarbetet, och nu har jag nästan bestämt mig för hur det kommer att se ut. Mitt upp i alltihopa kom jag tillsammans med min formlärare på att mittpartiet skulle förstoras, vilket jag fick göra med hjälp av skolans kopiator. I morgon ska jag träffa min handledare i projektet, så jag har vissa förhoppningar om att få sätta igång med arbetet innan veckan är slut.

Indigoblå...

...eller mörkröd.

Tex(s)til(tje)

Under sommarlovet har jag befunnit mig i Umeå, på samma gamla jobb. Givetvis med visionen om att "jag kan ju det där jobbet nu, så i år kommer jag kunna handarbeta järnet!" Samma vision har jag haft de senaste tre åren och alltid med samma resultat: jag har varit trött, haft annat att göra, något har strulat, jag har fortsatt vara trött, och sen måste jag gå och lägga mig för att orka upp till jobbet nästa dag, alltså inget handarbete. Häromdagen kom jag i alla fall på vad jag hädanefter ska använda för ord för sådana perioder, nämligen texstiltje. Textil och stiltje i ett, jag tror inte jag kunde beskriva det bättre.

Applikationer av en slips.

Broderiet tar form.

Våtspänningen.

Det har dock medfört vissa tidsproblem för mig, för jag har haft två saker som borde ha blivit gjorda vid det här laget. En av dessa är ett kuddfodral, till ett projekt jag fått en inbjudan till genom skolan. Ett jätteroligt projekt, som kort uttryckt gått ut på att slakta en kostym och göra ett kuddfodral av. I skrivande stund har jag broderiet på våtspänning, och baksidan lite mer än halvfärdig. Jag vill också hinna gör duskor också, samt hitta på en stängningsanordning. Det ska helst bli färdigt i morgon. Hej Slutspurt.

Golvet i min lägenhet.

Den andra saken jag borde ha gjort i sommar är skissen till första projektet, ett individuellt projekt, så jag får göra vad jag vill. När man då får göra vad man vill, är det svårt att välja när det finns så mycket som är eller verkar roligt. Men tillslut vart jag praktisk, och valde att inrikta mig mot underläggssöm, intarsia och skarvsöm, tre tekniker som jag känner mig osäker på eller aldrig provat. Jag började få en idé i förrgår, men jag har ingen aning om vad det ska bli än. I morgon ska jag träffa mina handledare, så det känns inte så kul att komma dit med en halvfärdig idé.

Från kavaj till kvadrat

Kavajen innan slakten.

I våras blev elever på min skola inbjudna till att delta i ett projekt som går ut på att återbruka kostymer; kavajer, västar och byxor till en kvadratisk kudde. Tanken med projektet är att utforska vad som händer om man blandar ett manligt uttryck med ett kvinnligt, och när jag började tänka på vad en kostym var i mina ögon såg jag något grått eller svart framför mig. När jag kom på detta kom jag att tänka på att färg också kan vara manligt, en gång i tiden hade män betydligt mer grannlåt när man visade upp makt och rikedom. Detta hade jag i åtanke när jag gav mig ut på jakt efter material, och det slutade med att jag i en second hand-butik fann en grönblå kavaj i ett vackert ylletyg, väl använd. I samma butik hittade jag även en jättehemsk slips, mönstrad med stora rutor med olika motiv, bland annat med två vita hästar på en sommaräng. Jag kände direkt att jag bara var tvungen att ha den.

Troligtvis den fulaste slipsen jag sett, men jag förälskade mig i hästarna.

Första kvadraten klar.

Så de senaste veckorna har jag suttit på min favoritarbetsyta golvet och sprättat, klippt, pusslat, sytt och nu äntligen har jag fått ihop till en första kvadrat som jag tänker applicera och brodera på. I skrivande stund häller jag på att tråckla sömsmåner på hästmotiven från den gräsliga slipsen jag hittade. När jag sprättade upp denna slips, hittade jag för övrigt tvättrådslappen. Materialet i slipsen är uppenbarligen 100% poly, vilket jag som läst materiallära tycker låter som en spännande beteckning. "Poly-vad?" undrar mitt textiljag.

Där det tidigare fanns två hål

Mitt på höften.

Min klasskompis Ane rensade ur sin garderob och så blev jag ägare åt en vid, ärmlös klänning i svart som jag tyckte såg snygg och skön ut. Nu hade det inte behövt bli nåt speciellt med det, men så första gången jag tog den på så visade det sig att två ganska så ordentliga hål dolde sig mitt i allt tyg. Mitt praktiska textil-jag tyckte genast att detta behövde en åtgärd, och plötsligt var den där nu igen: dekorationssjukan. När jag så duktigt lagat hålen i klänningen, hade de blivit till dekorativa men diskreta broderier i svart på svart.

Nere vid fållen.