Blir man färdig någon gång egentligen?

Först när jag trodde att det var klart.

Det fanns visst plats för fler stygn och fler former, jag inser att jag är farligt nära ett Horror Vacui - anfall, men det skiter jag fullständigt i. Jag får brodera hur många stygn på höjden och bredden jag vill, och jag kan brodera över hela ytan om jag känner för det. Ingen tvekan i kombination med tidspress ligger och flåsar mig i nacken, jag får tveka hur länge jag vill och jag har all tid i världen. Givetvis håller jag fortfarande med om att lite luft och andrum kan vara på sin plats också, men i det här fallet är det för mycket luft i själva motivet. Just nu letar jag efter kontraster som utan att skära sig med varandra gör att motivet blir tydligare. Jag kanske får ångra mig sen när jag är färdig, precis som jag har brukat ångra mig när jag avslutat ett projekt "i förtid". Oftast under tidspress. Just nu känns det bara roligt att få lägga till mer och mer. Det är också en längtan att undersöka, utveckla och prova mig fram. Sådant som man inte gör under tidspress.

Numera ser det ut såhär. Fortsättning följer.

Förutsättningslöst försök till skiss.

Jag har också insett att det är den invanda känslan av tidspress som hindrar mig från att börja formge igen, och den stressen som det tillför klarar varken min kropp eller sinne av längre. Men jag har faktiskt gjort ett tappert försök den här veckan, helt förutsättningslöst. Inte så tokigt kan jag känna, och bäst av allt är jag inte behöver städa efter mig förrän jag är färdig, eftersom ingen annan ska sitta där. Och med tanke på att jag inte har städat än så betyder det att jag inte är klar med mitt förutsättningslösa skissande heller.

Ett annat tappert försök.