Lanolinbalsam för textilsjälen

Efter en stressig påsklovsvecka var det dags för årets praktik. För min del innebar det en panikdag hemma innan jag skulle resa, den enda dagen jag faktiskt var hemma under mitt påsklov, då jag både skulle städa, packa, skriva en projektplan till enskilda projektet och allmänt vara nojig för resan jag skulle göra förra söndagen.

Färgad ull i på väg in i torkskåpet.

Jag hade nämligen fått min praktikplats i Dala Floda, på Wålstedts textilverkstad, en plats jag blev ordentligt nyfiken på förra våren när hela HV - skola åkte dit på studiebesök. Och det visade sig vara en av de bästa praktikplatserna jag haft hittills.

Ull som ska plysas.

Jag har både fått se så gott som alla delar av den praktiska verksamheten, samt fått delta i arbetet i spinneriet. Jag fick prova på många av de förberedande momenten som att sortera ull, blanda ull, packa ull och väga ull. Jag har sett hur en ulltvätt gått till, jag har fått ta upp ullen ur tvättvattnet, centrifugerat, och lagt på tork.

Plysmaskinen från framsidan.

Nästa del i processen från ull till garn var plysningen, ännu en syssla jag fick prova på. Det innebar att den torkade ullen spreds ut på golvet, och en blandning som innehöll spinnolja fördelades jämt över ullen. Därefter blandades allting om för att ytterliggare sprida spinnoljan, och sedan matades ullen i ett jämntjockt lager in i plysmaskinen, där den passerade diverse valsar med vassa knivaktiga föremål på, för att sedan hamna i ett utrymme bakom maskinen. Därinne väntade ett fantastiskt sockervaddsfluff av ull, som packades i plastsäckar för att inte spinnoljan skulle avdunsta.

På andra sidan maskinen lades den plysade ullen. Sedan väger maskinen upp lite ull i taget, som sedan matas in i kardverket.

Första kardverket.

Här har ullen passerat första kardverket, och blivit till ett smalt kardflor som ringlas ut till ett nytt lager som sedan går genom ännu ett kardverk.

Därefter lades sockervaddsfluffet i kardmaskinen. Där passerade ullen först ett kardverk, och blev till en smal matta av kardflor som ringlades i ett jämntjockt lager, för att sedan passera ännu ett kardverk innan det blev till ett förgarn.

Andra kardverket.

Slutligen har det blivit ett förgarn.

Rullar med förgarn i spinnmaskinen.

På andra sidan spinnmaskinen, där förgarnet blivit till en tråd.

Förgarnet togs sedan till spinnmaskinen, som sedan spanns till en tråd. Konerna med med trådarna togs sedan till tvinnmaskinen, där de spanns ihop till tvåtrådigt garn. Efter det skulle garnet vila på konerna över natten, innan de hasplades upp till härvor. Just hasplingen var en av mina huvudsakliga uppgifter, och personligen tyckte jag att det var den ultimata uppgiften, dels eftersom jag av någon konstig anledning gillar monotona arbetsuppgifter, och sen att jag hade garn över allt vart jag än vände sig. Bakom mig var förgarnet som spanns till tråd, till höger och ovanför mitt huvud passerade tråden vidare in i tvinnmaskinen som jag hade på min vänstra sida, och framför mig fanns haspeln. Aldrig någonsin har jag känt mig så omringad av garn någon gång. Underbart för en textilare som jag!

Vid hasplingen hade jag det här på min högra sida...

...och ovanför mitt huvud passerade trådarna...

...och på min västra sida blev de tvinnades trådarna till ett garn.

Haspeln.

Färgningsmaskinen.

Efter hasplingen tvättades garnet rent från spinnoljan, och sedan följde färgningen. Färgningen skedde i en cylinderformad maskin, som styrdes av en dator som skötte både temperatur och höll reda på färgningstiden. Garnet och ullen stoppades i en cylinderformad trumma som sänktes ner i färgbadet. I den fanns ett rör med många hål i, genom vilken färgbadet kunde pumpas igenom. Jag fick delta i färgningen, jag fick blanda till färgen, väga upp material och packa garn och ull i trumman inför färgningen.

Kroken man snodde ihop härvorna på, cykelkedjan sägs ska komma från Dalarnas första cykel. Härvorna i baljan snodde jag ihop under fredagseftermiddagen.

När sedan garnet tvättats ur och torkat efter färgningen, fanns det en speciell krok i en vägg där man kunde sno ihop härvorna. Kroken var kopplad till en pedal med en cykelkedja, och för att sno ihop en härva så hakade man fast den i kroken, vred den två gånger med handen, tryckte ner pedalen, och snodde ihop härvan. Hur roligt som helst, och inte minst smidigt då det finns många härvor att sno ihop.

När jag började öppna min Kånken.

Givetvis kan en textilare som jag inte passera en sådan här plats utan att få med mig lite mer bagage hem, och jag hade ju en hel vecka på mig att komma underfund med vad jag ville ha. Jag uppskattade att jag sammanlagt fick med mig 2,4 kg garn med mig hem, vilket utökade min packning avsevärt. Efter lite ompackningar och envishet, så utmanade jag min Kånken på packningsduell. Alltihop gick faktiskt ner, utom en härva som jag tog i lilla facket. Och då fick jag ändå plats med ett kollegieblock, en pennskrin, ett skissblock i A5 - format, en bok och en mobilladdare utöver garnet.

Ta da!

När jag radade upp det här på golvet kände jag mig riktigt nöjd med mig själv och min förmåga att packa smart.

När jag kom hem igår så kunde jag såklart inte hålla mig från att prova ett av garnerna. Så jag började nästan genast efter att ha kommit hem sticka på en kofta i Vålberggarnet Höströnn, som jag blivit extra förtjust i. Om inte annat så det blir ett bra projekt att varva skolarbetet med i veckan, då jag ska återse bilväven som jag inte var så nöjd med sist jag såg den. I morgon blir det nog lite diskussioner med min lärare om vad som bör göras. Men efter en vecka i ullhimmelen på Wålstedts textilverkstad, där både själen och händerna blivit smorda med lanolin, så går jag till skolan med nya, friska och inspirerade tag i morgon.

En begynnande kofta i Vålberggarnet Höströnn.

Hos Susanne

Idag var det då dags för den sista dagen på praktiken, och det var inte vad jag längtat efter, jag kunde lätt ha stannat ännu längre. Jag har haft en helt fantastisk vecka hos Susanne Henriques, och upptäckt att det är jätteroligt att väva bilder. Att blanda olika garner i olika kvalitéer för att få en speciell färg, nyans och struktur var jättespännande och något som jag hoppas att jag kan fortsätta med någon gång.

Helgen kommer att ägnas åt att fundera över det kommande accessoarprojektet, och givetvis åt mina UFOn. Kampen mot underkjolen kan fortsätta...

Så länge, lite bilder från ateljén och väven som jag arbetat på de två senaste dagarna.

Väven som jag arbetat på föreställer en trasig tulpan.

Det bruna området föreställer en pistill.

Under varpen fäster man arbetsritningen i full skala med stora säkerhetsnålar.

I ett inslag kan man använda flera olika sorters garner för att få rätt färg, nyans och struktur.

Ännu ett UFO till eliminering

Så var då äntligen skrytsärken färdig, och det enda jag behöver nu är någon vänlig själ som kan fotografera mig i härligheten.

Men det innebär också att jag kan ta tag i ett nytt UFO, något som blivit liggandes och bortglömt (fast helst inte i över två år), och när jag letade i mina UFO-påsar hittade jag ett projekt jag helt glömt bort att nämna i bloggen. Vi har nämligen haft vitbroderi på skolan, och jag genomgick en krokig process bara genom att komma fram till vad jag ville göra. Först var det en burk med broderi på locket, en idé jag slaktade innan första konstsömnadslektionen i ämnet vitbroderi. Sen var det en rundskuren underkjol med en broderad fåll, som jag sedan ångrade på provlappsstadiet efter att jag kände att jag stressat fram idén.

Istället blir det en rundskuren underkjol med broderade detaljer. En utdragssöm har jag hunnit göra på linningen, och troligtvis blir det någon mer utdragssöm på linningen eftersom jag fått en lila fläck på den som jag vill dölja. Sen hade jag temat "Snöflingor och såpbubblor", ett tema som följt mig hela tiden under resans gång, det enda jag troget har hållit fast vid. Vi får väll se vart det slutar.
Annars har min praktik hos min formlärare Susanne Henriques fått mig kär i ännu en textil företeelse, fri bildväv. Hur ska jag någonsin kunna välja?

Ska man våga ha på sig den här i morgon?

Skrytsärken är färdig! Häromdagen trodde jag aldrig att det någonsin skulle hända, men här är den, över två år har det tagit. Det här UFOt har lärt mig att aldrig lägga undan ett sömnadsprojekt, vilket jag troligtvis kommer att göra igen bara för att jag kommer att ha glömt ALLT jag lärde mig av det här projektet tills nästa gång som jag ska sy något. Det enda jag är lite missnöjd med är att kilarna ger ett lite konstigt intryck, eftersom jag har gjort dem lite för breda antagligast. Om jag verkligen ville ha den vidden borde jag gjort fyra kilar och satt en mitt fram och en mitt bak.
Annars är jag faktiskt inte på skolan denna vecka, i stället har jag praktik hos en av mina formlärare, Susanne Henriques, som har en egen ateljé där hon väver bildvävar. Hittills har jag lärt mig jättemycket, fast det bara är första dagen. Jag ser redan fram emot i morgon.