fredag 20 oktober 2017

Blir man färdig någon gång egentligen?


Först när jag trodde att det var klart.

Det fanns visst plats för fler stygn och fler former, jag inser att jag är farligt nära ett Horror Vacui - anfall, men det skiter jag fullständigt i. Jag får brodera hur många stygn på höjden och bredden jag vill, och jag kan brodera över hela ytan om jag känner för det. Ingen tvekan i kombination med tidspress ligger och flåsar mig i nacken, jag får tveka hur länge jag vill och jag har all tid i världen. Givetvis håller jag fortfarande med om att lite luft och andrum kan vara på sin plats också, men i det här fallet är det för mycket luft i själva motivet. Just nu letar jag efter kontraster som utan att skära sig med varandra gör att motivet blir tydligare. Jag kanske får ångra mig sen när jag är färdig, precis som jag har brukat ångra mig när jag avslutat ett projekt "i förtid". Oftast under tidspress. Just nu känns det bara roligt att få lägga till mer och mer. Det är också en längtan att undersöka, utveckla och prova mig fram. Sådant som man inte gör under tidspress.

Numera ser det ut såhär. Fortsättning följer.

Förutsättningslöst försök till skiss.

Jag har också insett att det är den invanda känslan av tidspress som hindrar mig från att börja formge igen, och den stressen som det tillför klarar varken min kropp eller sinne av längre. Men jag har faktiskt gjort ett tappert försök den här veckan, helt förutsättningslöst. Inte så tokigt kan jag känna, och bäst av allt är jag inte behöver städa efter mig förrän jag är färdig, eftersom ingen annan ska sitta där. Och med tanke på att jag inte har städat än så betyder det att jag inte är klar med mitt förutsättningslösa skissande heller.

Ett annat tappert försök.

tisdag 3 oktober 2017

Skam och skuldkänslor

De senaste åren när jag inte har mått så bra, har ju som bekant mitt textila utövande blivit lidande. Eftersom jag inte varit diskret med min passion direkt så har frågor om hur det går och "vad för projekt håller du på med nu?" och "ville inte du starta eget?" varit riktigt jobbiga. Det är ju ändå en bild av mig jag vill leva upp till, en bild både jag och andra har av mig. Det är skit att inte känna igen sig själv och att inte känna lust till det man alltid brukar längta till i vanliga fall. Det blir dessutom en ond cirkel, att inte känna lust och därmed känna skam och tappa lusten för att man känner skam och till slut sitter man där och förtränger sina skuldkänslor med all den energi man har kvar för att åtminstone ge sken av att man mår bra.

För tillfället övergiven skiss.

Trots att jag kommit igång så smått med att brodera har jag inte börjat formge igen, men ibland får jag idéer som jag inte tecknar ner. Jag har gjort några försök, men tänkt att "det blev ju fult" och övergett det. Senast idag blev jag faktiskt sugen på att testa en grej på papper, men orkade inte. Förhoppningsvis kommer det, långsamt, precis som min läkare lovade att mitt minne skulle göra. Att jag fortfarande får idéer är ett gott tecken, i synnerhet om jag börjar komma ihåg dem också.