Varför IGEN?!

Jag kom hem tidigt från HV idag, och fick för mig att jag skulle passa på att städa undan lite. Jag gick runt och röjde lite för mig själv, medan jag lagade en enkel middag, och när jag senare hade tvättid satte jag mig ner i soffan, tittade åt höger och där såg jag följande:

Min lilla hög med saker där det skulle fästas trådar, samt så skulle ett par av tofflorna i högen få sulor. Så jag bestämde mig, när jag hängt min tvätt. Bänkad framför sista avsnittet av BBCs "Stolthet och fördom", så fäste jag alla trådarna. Ännu en film senare hade jag sytt fast sulorna också, med samma dåliga timing som häromdan. Jag blev klar innan filmen. Jag bestämde mig för att brodera sulorna, men jag kan inte bara hitta på. Jag vill gärna tänka över det och göra det ordentligt. Så nu har jag en ny hög i mitt hem:

Min lilla hög med saker som jag ska brodera på, men jag vet inte vad. Skillnaden är att den ligger till vänster om mig nu. Jag behöver ett broderi, helst inte svartvitt, som jag för tillfället fått mer än nog av.
Det blir helgens projekt att fiska lite inspiration, kanske på Etnografiska muséet? Vi får se.

Sulan undertill. Den är mossgrön egentligen.

Varför?!

Så här långt hade jag hunnit igår.

En hel sommar har jag gått och våndats över denna nålbundna tehuva. En hel sommar har jag dragit mig för att ta tag i den och göra färdigt det som jag påbörjat. En hel sommar har jag gått och trott att det skulle ta hur lång tid som helst för den att bli färdig.
Jag hade fel.

Här har jag nålbundigt färdigt.

Och det tog mig hela sommaren och en bit in på hösten att komma på att det skulle ta högst tre dagar. Dessutom satt jag och tittade på film, och arbetet tog slut innan filmen. Då sitter jag där och tänker: "Vad ska jag göra nu då?! Typiskt!" Att bli färdig mitt i ett flow, är lika plågsamt som att bli avbruten, och att titta på film utan ett handarbete gör mig rastlös om jag inte är riktigt trött.

Nu är själva nålbindandet färdigt, och jag börjar känna mig redo för att gå ut på inspirationsfiske inför broderiet som jag vill göra på den. Jag behöver ofta något tema för att komma igång. Eller något som sätter igång nya tankebanor, som leder in på rätt stygn för att få mig i fas. Var jag hittar inspiration denna gång har jag ingen aning om, och nuförtiden har jag ett tillsynes oändligt utbud på platser där jag skulle kunna bli inspirerad. Det är hittills det enda problem jag verkligen har med Stockholm, att utbudet är lite för stort för mig. Men jag får ta till lite flanering, det brukar fungera.

Tisdag i Stockholm

I skolan har jag nästan inte gjort någonting. Vi hade bindningslära på förmiddagen, och under dagen har jag tillsammans med tre kamrater tvättat provlappar, några av mina har krympt såpass mycket att man inte längre kan se vad det var för tyg från början. Det var i och för sig inte så bra, eftersom jag gärna vill veta hur dom olika bindningarna reagerar. I morgon ska jag pressa dessa yllelappar, hoppas jag eftersom jag ledsnat på att inte ha något att göra. Det är förvisso skönt att vara nästan färdig, men kanske inte så långt i förväg som jag blev. Enligt deadline har jag fram till torsdag på mig att bli klar med vävningen, och nästa onsdag att bli klar med monteringen och renskrivning av vävnotan. Och av dessa saker har jag monteringens två sista moment kvar.
Eftersom jag hunnit så långt, gick jag iväg till Armémuseum och lyssnade på ett föredrag med en japanska som överlevde atombomben över Hiroshima. Trots att jag läste om det i grundskolan, och känner till det, var det en helt annan sak att få höra någon berätta som faktiskt var där. Jag önskar bara att jag stannat och sett Barefoot Gen, en anime om atombomben över Hiroshima. Men jag hade huvudvärk och orkade inte *typiskt*.
Istället gick jag hem och nålband på min tehuva, den har blivit större om knappt märkbart. Det garnet tar nog slut snart, och då kommer jag åter att ha gjort mer plats för nya garner.

En hög med projekt jag borde avsluta

Raggsockor och Twinkletoes i en salig blandning.

Efter att ha rivit upp den misslyckade swaggern har jag mest känt för att sticka småsaker, och det har jag gjort också. Dels kan man uppenbarligen inte få för många strumpor, och del har jag inte tänkt köpa nåt garn förren jag stickat upp en ansenlig mängd garn jag redan har. Och trots att denna hög innehåller 300 g garn tycker jag inte att det är tillräckligt mycket för att räknas som en ansenlig mängd. Garndiet när den är som mest plågsam. Dessutom har jag kvar att fästa alla trådar, och på en del av sockorna ska jag sy på sulor så att det blir tofflor. Ett projekt jag inte rikitgt känner för just nu.

Nålbunden tehuva.

Min iver över att göra slut på garn har ändå fortsatt, så därför har jag plockat upp ett gammalt nålbindningsprojekt, en tehuva som senare ska förses med broderier. När jag kommit så långt ska jag ut på stadens museer för inspirationsfiske.

En symajor kan vara bra till mycket...

En annan pysselaktivitet jag hållit på med under helgen är stickmarkörer. Min goda vän och kollega Lillemor inbjöd mig att sitta och demonstrera bandflätning under Fiberfestivalen på Slöjdarnas hus förra året, och som tack fick jag fyra stickmarkörer av henne. Det inpirerade mig när jag av en slump besökte Panduro, Och jag kände för lite pärlterapi. Panduro är inte min favoritaffär, jag tycker nästan alltid att det är lite massproducerat och plastigt över allting, men lite fint hittade jag, och blandade upp med en del som jag redan hade.

Stickmarkörer med japanska flickor. Bjällrorna köpte jag på Musikmuseet.

Dom helvita pärlorna kommer från ett halsband jag fick i namnsdagspresent när jag var liten.

Jag hittade ett armband med den kinesiska zodiakdjuren. Jag tyckte att dom gjorde sig bättre som stickmarkörer, och med bjällror blev det roligt. Lite fulsnygga figurer som inte alltid liknar sina förebilder.

Jag vet tyvärr inte hur praktiskt det kan vara med garntoffsar på stickmarkörer, men jag måste prova för att veta.