Glädjespridare

I lägenheten i Umeå.

Det finns en sak som helt enkelt förgyller vardagen om man bor helt själv, förutom handarbeten, och det är husdjur. Själv har jag för längesedan insett att det vore extremt korkat att skaffa hund eller katt i nuläget, innan året är slut kommer jag att ha flyttat tre gånger. Och med flyttat menar jag mycket packning och adressbyten.
Trots det har jag ett husdjur sedan flera år, en nymfparakit som kallas Nikki. Nu är fågel kanske inte det första djur att förknippa mig med, de fäller ingen ull som man kan spinna och de har inget skinn man kan garva. Men fåglar är intelligenta varelser! Nikki blev nästan lite mänsklig under den tid då vi bodde i Ume tillsammans. Men tänker man efter är det svårt att flytta med en fågel, jag har provat och det är inte alls kul, varför hon nu är parkerad i mammas kök i Hammarstrand.
Och trots att Nikki kanske mest intresserar sig för solrosfrön, hirskolvar och skator på mammas balkong, upptäckte jag för ett och ett halvt år sen, när jag skulle sticka Börje ett par vantar till jul, att hon hade en liten, liten böjelse för garn. Eller möjligvis att korgen var god att tugga på. Fast jag hoppas fortfarande att det var garnet.